You will never realize how strong you are until you have no other choice but to be strong.
-
-
-
Oh, another word for I'm hurt
Gud vad detta är spännande. Nu är den nya appen för blogg.se ute & det ska bli satansspännande att se om det funkar att blogga nu. Hoppas inläggen blir fina och att folket blir nöjda.
Don't rely on other people because other people suck
-
Idag kan jag ha gjort den mest nostalgiska utflykten i år. Ullared. Under hela min uppväxt, under alla år fram tills jag fyllde 13 år så stod alltid Ullared på listan. Varje sommar, tidigt eller sent. Varje sommar var traditionen att alltid åka till Ullared och storhandla minst en gång. Jag har gått på det golvet så många gånger att jag inte kan räkna det på mina två händer. Jag har gått där och varit överlycklig, svinsur, hungrig, sådär törstig som man bara kan bli när man är liten. Ja, jag har till och med lyckats bli borttappad inne på Ullared. En liten flicka på fem bast som skulle bli hålld i handen av sin storebror. Men tror ni att han höll fast i handen? Nej.
Idag var jag i alla fall där igen. 7 år senare. En otroligt större affär än vad jag minns. Ändå kändes det som att jag var sådär liten igen och med enda skillnaden att faktiskt jag fick bestämma själv vad som skulle köpas. Jag blev 4200 kronor fattigare. & det enda jag fick med mig hem som faktiskt köptes till mig själv var två par skor, en hårtork, en tröja, två ansiktsskrubb, en diskborste, fyra blekningsmedel och Lejonkungen filmen. Resten blev till alla andra. Hur otroligt är inte det? Men fastän jag knappt fick med mig något hem så kunde jag inte lämna butiken mer än nöjdast i världen. Med världens största leende.
För övrigt är min blogg förbannat trist utan bilder haha. Men oroa er inte! På fredag kanske jag eventuellt kan få mitt internet att fungera. Jag har nämligen kommit på lösningen! Bäst.
You can always say sorry
Göteborg har blivit smutsigt. Så förbannat smutsigt. Att gå gatorna fram är inte längre lika tillfredsställande som det en gång varit. För gatorna skriker av desperation och svek. Faktiskt är vartenda fotsteg prytt med svek. & egentligen är vi nog ganska trasiga allihopa som vandrar gatan fram och egenligen är det nog alldeles för vanligt. Men när någon hugger en sådär hårt i ryggen, kastar hjärtat i marken, då är det svårt att hålla ryggen rak och man får nästan tvinga fötterna att fortsätta gå på den förbannade gatan som en gång var så fin. Men måste man verkligen behöva byta stad, kanske till och med land för att tyngden från axlarna ska bli lite lättare? För Göteborg är ju egentligen så fin. Min stad. Min fina stad som ni har fläckat ner. Jävla idioter. Hur ska man kunna börja om när spåren efter er bara ekar i varenda liten vrå. Jag kan inte låta bli att vilja spotta och avsky. Men förhoppningsvis kommer snön snart att täcka över alla fotspår som jag inte vill se & förhoppningsvis smälter de bort med snön när vintern tar slut.
Bite me (no really, I like it)
Ursäktar den otroligt dåliga uppdateringen. Meningen var att jag skulle få internet till min dator redan för en vecka sedan, tills min förtjusande bror påstår att han inte alls kan erbjuda mig sitt gamla modem. Nehej tänker jag och får ta tag i det själv. Men hur tusan installerar man comviq surf på en Mac-dator? Jag får nog fortsätta att klura på detta eller hoppas på att problemet löser sig själv. Tills vidare lär jag i alla fall bara kunna uppdatera under nattpassen på jobbet. & det lär inte bli några bilder här heller eftersom det inte går att spara något på dessa datorer. Livet är verkligen med mig!
För övrigt känner jag mig lite ensam, som vanligt. Men jag antar att det är en vanesak och att det snart går över. För vem vet, höskylan gör att människor drar sig till varandra. Men just nu är det nog bara bra att jag är själv. För det är väl på tiden? Ändå kan jag inte låta bli att tänka, tänk om.
If karma doesn't hit you, I fucking will
Jag måste säga att jag mår faktiskt inte bättre än när jag är med alla fina i kyrkan. Där är det på riktigt. Där är alla riktiga. Inget skitsnack, ingen drama, ingenting. Det bara är. & då mår jag så himla bra. Snälla människor ska man hålla hårt i sägs det och här håller jag hårdare än någonsin. Det var ungdomsgrupp igår och jag var med bara en stund, men jag och alla underbaringar hade det hur mysigt som helst. Det var nästan jobbigt att behöva lämna alla för att åka till jobbet. Det kan ha varit den längsta och mest förvirrade natten i mitt liv. Eller vad säger du Sebastian?
För att inte tala om den långa vägen hem. Vanligtvis är det skönt att åka hem efter en jobbnatt. Men spårvagnsstopp i Gamlestadstorget? Ingen perfect match för min del. För det kan väl inte finnas något så otroligt jobbigt som ersättningsbussar? & har jag för övrigt sagt att jag avskyr folk som står nära & som har världens mest otäcka andedräkt? Nej, det var en lång väg hem & jag har nog aldrig varit så trött som när jag till slut kröp ner under täcket. För vet ni vad? Idag lyckades jag sova nästan ända till klockan fyra. Det har väl aldrig hänt i värdshistorien tidigare?
.
Most things are difficult before they are easy
.
-
-
Min hals fortsätter att värka något otroligt mycket och nu när hösten närmar sig med stormsteg längtar jag så mycket efter de där kalla höstdagarna med skinande sol. Men vad får jag? Regn och blåst. Regn och blåst är jobbigt i sig, men samtidigt är det nog bara satansirriterande. Det är så att man vill skrika upp till himlen och säga att
såhär ska det ju inte gå till. & kanske gör halsen mer ont för att vissa saker inte riktigt går som planerat, för att jag egentligen bara vill stänga in mig i den där lägenheten som jag blivit lovad att bo i. Pynta, pyssla och mysa. Ja, framför allt mysa. Få ha mitt egna hem, bjuda hem vem sjutton jag vill & kanske mest slippa allt
tjat.
I'm just a teen, who gives a shit?
Det verkar ju som att jag faktiskt inte kan hålla mig ifrån det där med att blogga. Det går ju bara inte. Så fort jag går in och kikar lite på min sida kliar det i fingrarna. Kan inte låta bli att ibland slänga in ett inlägg. Vad ska jag ta mig till? Om Jennifer Magnusson ger bloggandet en chans till så är det ju i princip ett måste? Här finns ju inlägg ända från gymnasietiden 2009, både fantastiskt bra och förbannat jobbiga händelser. Tänk vad många missade ögonblick som inte blivit nedskrivna här. Så jag antar att detta blir det absoluta premiärinlägget som för övrigt inte blir på något sätt som jag tänkt. Men som ni ser finns det redan en ny header, ganska okej va? Så det lär nog ploppa upp ett och annat inlägg här i fortsättningen. Det är nya tider på gång nu. Jag känner det på mig. Eller är det bara hösten som har börjat sätta sina spår i hjärtat? För egentligen är hösten väldigt vacker.
