Göteborg har blivit smutsigt. Så förbannat smutsigt. Att gå gatorna fram är inte längre lika tillfredsställande som det en gång varit. För gatorna skriker av desperation och svek. Faktiskt är vartenda fotsteg prytt med svek. & egentligen är vi nog ganska trasiga allihopa som vandrar gatan fram och egenligen är det nog alldeles för vanligt. Men när någon hugger en sådär hårt i ryggen, kastar hjärtat i marken, då är det svårt att hålla ryggen rak och man får nästan tvinga fötterna att fortsätta gå på den förbannade gatan som en gång var så fin. Men måste man verkligen behöva byta stad, kanske till och med land för att tyngden från axlarna ska bli lite lättare? För Göteborg är ju egentligen så fin. Min stad. Min fina stad som ni har fläckat ner. Jävla idioter. Hur ska man kunna börja om när spåren efter er bara ekar i varenda liten vrå. Jag kan inte låta bli att vilja spotta och avsky. Men förhoppningsvis kommer snön snart att täcka över alla fotspår som jag inte vill se & förhoppningsvis smälter de bort med snön när vintern tar slut.