Gud vad tiden går fort. För några år sen hade morgondagen spenderas på ett helt annat sätt än vad den kommer göras nu. För imorgon fyller en speciell herre år. Jag har inte sett honom på väldigt länge, det är tråkigt. Jag önskar att det inte var så. Men nu är det så. Jag saknar honom grymt mycket. Men man kan inte försöka föralltid.

Alltså det känns verkligen jobbigt att behöva gå till Arbetsförmedlingen. Idag ska jag lära mig något om ekonomi eller vad det var. Det är nog väldigt nyttigt eftersom jag inte kan ett dugg om sånt. Men det känns ändå för vuxet att behöva gå dit. Jag börjar få sjuk ångest över att jag inte ska plugga till hösten.. VAD SKA JAG TA MIG TILL?

Gud vilken nostalgi det är att kolla på fångarna på fortet igen efter så himla lång tid. Ja, det känns bra. Riktigt riktigt bra.

Har haft min fina Johanna här på besök. Vi bakade paj och kollade på raise your voice. Hihi, barnsligt och roligt, så är det bara. Men vi log och hade det lika bra som alltid tillsammans. Det blev sovaöverkalas och gosande med hundarna. Idag var hon dock tvungen att åka hem, och kanske kommer min älskling förbi en snabbis sen. Men bara kanske. Hoppas det.

Bah. Jag känner bara hur min blogg blir tråkigare och tråkigare. Jag antar att jag helt plötsligt har ett liv? Eller så har jag det inte. Det återstår att se.

Förresten. Jag har blivit biten av någon dum liten insekt. Antagligen en fästing, & nu går jag på penicillin.
Det är inte så värst jätteroligt, men det är nog snart borta. Det känns redan bättre idag.
Imorgon är sista arbetsdagen, det är skönt. Skulle egentligen träffat Johannisen idag men det blev inte riktigt av, vi ska ses nästa vecka istället. Jag saknar henne.
<3

"Alla er vackra idioter"

-

The ark spelade på liseberg. Självklart var jag där som alltid & denna gången hade jag filip och Sara med mig. Med min nya kjol dansade jag och sjöng tills himlen blev alldeles mörk av regnmoln.

"Det är regn i luften, men vilken tur att ni har en ark i staden idag. & jag lovar att ni allihopa får plats i våran ark". Ja, det var lite sådär magiskt. Det var många år sedan jag såg dom nu, men trots molnen kom inget regn och jag har inte dragit på mungiporna så mycket på länge.

-

En helt vanlig morgon, jag var inte alls så trött som jag brukar vara på måndagar. Som vanligt delar jag ut frukost, men helt plötsligt känner jag mig lite halvt illamående. En sekund senare börjar allting snurra och allt blir suddigt. Jag rusar in i köket och sätter mig på en stol, säger till några sjuksköterskor vad som händer & helt plötsligt blir allting svart och prickigt. Jag hör vad människorna säger, men jag förstår inte och kan absolut inte uppfatta något. Dom ropar & paniken bara blåser upp som en storm. Någon sticker mig i fingret och säger att det inte kommer något blod, sedan läggs jag på en bår och får någon maskin kopplad till armen. Sedan sticker dom mig igen.
Nu blir det bättre. Mycket bättre. Det är inte svart längre och jag kan andas normalt igen.
Dom säger att jag fick blodtrycksfall, att mitt blodtryck inte alls var bra. Men det enda som behöver göras är att vila en stund. Tills jag känner mig stadig igen.
Är kallsvettig hela dagen, vill mest gå hem. Men det gör jag inte.

2 timmar & 40 minuters resande fram och tillbaka varje dag. 8 timmars arbete. 6 timmars sömn.

I fredags var jag för trött för att gå ut med mina flickor, så det blev bio med min älskling. Vi såg Inception. Bra film, verkligen. Sedan fick jag en present av honom. Jag visste vad det var jag skulle få, men det var ändå helt galet spännande. Sen har vi bara myst hela helgen. Vi åkte hem till mig på lördagen, såg på tv under kvällen.