Vilken dag. Jag har varit så förbannat jävla bra på jobbet idag, jag kan inte bli gladare än när anna berättar hur grym jag är! Faktiskt. Det gjorde min dag, även om det blev väldigt många gånger. & dessutom har jag haft en finfin undermysig dag med Jessika. Grekisk restaurang och sen en lite vistelse på chess med. Träffade många ansikten jag inte sett på ett tag.
Ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite depp nu. Precis som om livet kom ikapp mig på något sätt. Jag saknar Mehrad något otroligt. Det liksom skriker i mig. Men snart ses vi tack gode gud. Imorgon ska jag vara med min fina syster. Bara hon och jag. Precis som det alltid var förr.

Det räckte bara med en bild som fångat hans leende, det som en gång gjorde mig knäsvag, det som en gång var hela min värld. Det räckte. 
Han såg så fullkomligt lycklig ut, som om ingenting i hela världen kunde sudda bort leendet som var så slående att jag började skaka när jag såg bilden. Vad har den här människan gjort med mig? Vad har han gjort för att jag ska älta, grubbla och fundera på varför i helvete allt blev slaget i spillror istället för en underbar kärlekshistoria. 

Kanske som Melissa Horn hest nästan viskar ut i sin låt New York: 
”Fast vi båda vill mer än någonting annat, så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan”
Och jag undrar, när, sen när kan ett namn kännas som ett fullträffat knytnäveslag? Sen när kan tårar börja rinna när man ser någons namn? Jag bara undrar. 

Jag har aldrig varit särskilt bra på det där med kärlek, kanske kommer jag aldrig att bli det heller! Men hur kan något som kändes så oövervinnligt jävla underbart bli så fel två sekunder efter? Om det nu fanns både osäkerhet och blandade känslor för mig hos honom varför kändes det då som om han inte kunde få nog av mig? Varför blev hans beroende till ett tillbakadragande? Vad var det som gjorde att han ångrade sig…? 

”Du är kvar med samma folk, kvar med samma man
Lever kvar i samma damm, och du går i samma kläder”
Melissa låter så oskuldsfull och vacker när hon sjunger med sin späda, hesa röst och fyller mig med ett sådant lugnt jag inte känt på flera veckor. 

Och du hade din marinblåa långärmade tröja på dig och du hade alldeles för långt och oklippt hår som du alltid brukar ha, samma genomträngande vackra dödande ögon som matchar till tröjan så irriterande bra. Samma säckiga jeans som sitter lite för långt ner och som visar de vita björn borg kalsongerna, samma vita skor (som egentligen är mer svarta av all smuts) och som du haft i flera år nu. Där går du, med din gångstil som är så ful att jag vek mig av skratt när jag la märke till den första gången, där går du och drar dina dåliga skämt utan någon som helst vits eller poäng i men som jag kunde skratta i flera minuter åt. 

Där går du och är så himla ful egentligen, men samtidigt så förbannat vacker att jag vill gråta i flera timmar i sträck och skaka och förbanna mig skälv att jag tillät dig betyda så mycket, mycket mer än vad jag bestämt att jag skulle få göra. Och där går du, med lätta steg och huvudet högt och är med dina jävla kompisar som jag hatar. 

”jag vill inte tänka framåt
men är livrädd att fastna här
nu kan det vara för sent
att säga som det är”

Och exakt precis på den där vägen möts vi och det är så trångt att det inte går att ta några genvägar för att slippa möta dig som jag har fruktat att möta så länge nu. Och jag vet inte om du har sett mig än, det är fortfarande några meter kvar innan vi passerar varandra. Och jag lyckas ta mig i kragen och sluta fjolla mig precis när vi bara är några decimeter ifrån att mötas ser jag upp och stirrar in i dina blå vackra, äckligt vassa ögon och jag kan inte läsa av ditt ansiktsuttryck hur du reagerar på att se mig. Sekunden efter är det över och vi har passerat varandra. Jag hör hur du säger något till en av polarna som går vid din sida och hur ni sedan skrattar högt. 

”Jag försöker träffa andra
men det är inte så lätt
jag har försökt att tänka bort dig
på alla sätt
det är dags att lägga på
men att stanna känns så rätt”

Och tiden står återigen stilla.

Våren börjar smyga sig fram, och jag kan inte låta bli att få den där känslan av att det egentligen inte finns någon bättre musik att lyssna på än Kom igen Lena och Himmel blå himmel blå.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på att ingenting är som det brukar, och att dagarna för det mesta spenderas vid en dator på ett jobb jag inte riktigt har begripit är mitt. Egentligen vill jag bara springa runt i solen och vandra gatorna fram när det faller mig in. Men vem kan leva så?
Fast jag kan inte låta bli att le ändå. Jag känner mig alldeles för vuxen, men alldeles för liten för att befinna mig där jag är nu. & kan ni tänka er, om några ynka dagar är jag till och med 20.

Fredag morgon. Att åka spårvagnen hem och veta att alla är påväg till jobbet, det är en konstig känsla. Min första jobbnatt var åtminstone över, och kan ni gissa? Det gick bra. Jag somnade nog inte en enda gång. Eller, kanske en. Men bara för en kort sekund!
Efter fyra timmars sömn som egentligen kändes som några ögonblick, kom min pojke förbi. Att man alltid kan bli lika glad, alltid känna sig sådär extra varm av den första kramen. Ja, det finns nog ingen finare. Däremot känns det precis lika jobbigt varje gång han åker ifrån mig igen. Men vet ni vad jag ska hitta på idag? Idag ska jag åka och kika på en ny telefon. Igen. Jag hoppas att jag kommer hem med något fint.
För övrigt är det 11 dagar kvar tills det är min dag. AVLIDER.