Det räckte bara med en bild som fångat hans leende, det som en gång gjorde mig knäsvag, det som en gång var hela min värld. Det räckte. 
Han såg så fullkomligt lycklig ut, som om ingenting i hela världen kunde sudda bort leendet som var så slående att jag började skaka när jag såg bilden. Vad har den här människan gjort med mig? Vad har han gjort för att jag ska älta, grubbla och fundera på varför i helvete allt blev slaget i spillror istället för en underbar kärlekshistoria. 

Kanske som Melissa Horn hest nästan viskar ut i sin låt New York: 
”Fast vi båda vill mer än någonting annat, så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan”
Och jag undrar, när, sen när kan ett namn kännas som ett fullträffat knytnäveslag? Sen när kan tårar börja rinna när man ser någons namn? Jag bara undrar. 

Jag har aldrig varit särskilt bra på det där med kärlek, kanske kommer jag aldrig att bli det heller! Men hur kan något som kändes så oövervinnligt jävla underbart bli så fel två sekunder efter? Om det nu fanns både osäkerhet och blandade känslor för mig hos honom varför kändes det då som om han inte kunde få nog av mig? Varför blev hans beroende till ett tillbakadragande? Vad var det som gjorde att han ångrade sig…? 

”Du är kvar med samma folk, kvar med samma man
Lever kvar i samma damm, och du går i samma kläder”
Melissa låter så oskuldsfull och vacker när hon sjunger med sin späda, hesa röst och fyller mig med ett sådant lugnt jag inte känt på flera veckor. 

Och du hade din marinblåa långärmade tröja på dig och du hade alldeles för långt och oklippt hår som du alltid brukar ha, samma genomträngande vackra dödande ögon som matchar till tröjan så irriterande bra. Samma säckiga jeans som sitter lite för långt ner och som visar de vita björn borg kalsongerna, samma vita skor (som egentligen är mer svarta av all smuts) och som du haft i flera år nu. Där går du, med din gångstil som är så ful att jag vek mig av skratt när jag la märke till den första gången, där går du och drar dina dåliga skämt utan någon som helst vits eller poäng i men som jag kunde skratta i flera minuter åt. 

Där går du och är så himla ful egentligen, men samtidigt så förbannat vacker att jag vill gråta i flera timmar i sträck och skaka och förbanna mig skälv att jag tillät dig betyda så mycket, mycket mer än vad jag bestämt att jag skulle få göra. Och där går du, med lätta steg och huvudet högt och är med dina jävla kompisar som jag hatar. 

”jag vill inte tänka framåt
men är livrädd att fastna här
nu kan det vara för sent
att säga som det är”

Och exakt precis på den där vägen möts vi och det är så trångt att det inte går att ta några genvägar för att slippa möta dig som jag har fruktat att möta så länge nu. Och jag vet inte om du har sett mig än, det är fortfarande några meter kvar innan vi passerar varandra. Och jag lyckas ta mig i kragen och sluta fjolla mig precis när vi bara är några decimeter ifrån att mötas ser jag upp och stirrar in i dina blå vackra, äckligt vassa ögon och jag kan inte läsa av ditt ansiktsuttryck hur du reagerar på att se mig. Sekunden efter är det över och vi har passerat varandra. Jag hör hur du säger något till en av polarna som går vid din sida och hur ni sedan skrattar högt. 

”Jag försöker träffa andra
men det är inte så lätt
jag har försökt att tänka bort dig
på alla sätt
det är dags att lägga på
men att stanna känns så rätt”

Och tiden står återigen stilla.