Men det ögonblicket som är viktigt just nu, är första gången jag träffade Robin. Det var så himla magiskt. Egentligen var det väl ganska obetydligt, trodde vi. Det varade i bara några sekunder men oj vad det kändes. Han kändes i varenda kroppsdel. Varenda pytteliten centimeter av min kropp. Mest i magen. & jag rodnar aldrig. Men just denna gången, de här sekundrarna. Då rodnade jag. Världens finaste pojke kom in genom dörren, med så mycket engergi att han slog knock out på mig. Rosig om kinderna och med världens finaste leende. Jag blir så lamslagen att jag inte kan göra annat än att stirra ner i golvet. Vad ska han tycka om mig nu? Men hans ögon bara glittrade och även han tittade ner lite i golvet. Ett hej. Hjärtat hugger till lite som alltid när något är för fint. Lika fort som han kom in genom dörren var jag ute genom den igen. Hur kunde magen pirra så mycket första gången man träffade någon? Det har jag ingen aning om. Men jag blev liksom fixerad efter det, jag kunde inte tänka på annat. Koncentrera mig. Andas normalt. Vad som än hände så ville jag träffa honom igen. Robin. Robin. Robin.

Hur kunde världen bli så otroligt fin på bara några sekunder? Ett mysterium.

-

-