Som ni vet är mina päron separerade. Det hände för bara några år sedan, 2010. Bara några veckor efter att jag tagit studenten för att vara exakt. Egentligen kom det inte som en chock, eller jo. Men jag blev inte förvånad över att pappa ville skiljas. Det enda mina föräldrar gjorde var att bråka, gräla och vara sura.

Men om man tänker såhär, när mamma är själv är hon världens bästa. & när pappa är själv är han bättre än vanligt! Fast pappa är ju inte själv nu, han har Elisabeth. Hon är precis lika fin som pappa. När jag blir stor vill jag ha det som dom. Lite virrigt och roligt med mycket kärlek! Mina föräldrar har absolut ingen kontakt med varandra och det finns nog åsikter om det med, men det är skit samma. Jag tycker om att vara med pappa, jag är en kopia av honom fastän jag ser ut som mamma till utseendet. Mamma är bäst, men vi två klarar inte av att bo tillsammans. Vi har alldeles för lika humör och blir bara arga på varandra. Men nu när jag bor själv med min pojkvän uppskattar jag mina föräldrar mer än någonsin. Älskar dom så otroligt mycket!

-

Det här blev skrivet väldigt virrigt och det kanske är för att tanken på mina föräldrar är väldigt virrig. Men jag hoppas att ni förstod någonting i alla fall!