Och jag ligger med Håkans spröda vackra toner i öronsnäckorna och hans sköra texter beskriver verkligheten på ett sådant målande och förbluffande sätt att jag nästan ser Lena stå framför mig, hon som hela stan´ vill ha och som inte går att fånga, där står hon

Och jag känner verkligen igen mig i Håkans spruckna röst när han falskt konstaterar att ingen skulle bry sig om våra hjärtan blev förstörda och han har rätt, ingen skulle ens se att våra hjärtan slog i samma takt, än mindre trasades sönder & jag känner Håkans smärta, jag känner han lidande när han trycker fram orden så intensivt att man ibland tappar andan

Och det är som om att ju mer jag bryr mig om att få ur dig ur skallen desto hårdare sitter du kvar, vännen
Ju mer jag koncentrerar mig på att glömma dig, desto mer minns jag – mer och mer och oftare och oftare…
Och det kanske är sant, att du fick mig till att bli någon annan, att du fick mig så pass mycket ur balans att jag blev en helt ny person

För inte har jag tänkt tanken på att ens våga se på någon annan på det sättet som jag såg dig, och jag vet ju att det också är sant att jag alltid kommer att leta efter dig i en annan skepnad när jag fortsätter mitt sökande efter den rätte, frågan är bara om jag kommer att kunna hitta någon som kan värma mitt hjärta lika bra?

Och Håkans unika röst ebbar sakta ut och tystanden går nästan att ta på när jag ligger ensam i mörkret
Den här gången krävs det mer innan jag öppnar armarna