Våren börjar smyga sig fram, och jag kan inte låta bli att få den där känslan av att det egentligen inte finns någon bättre musik att lyssna på än Kom igen Lena och Himmel blå himmel blå.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på att ingenting är som det brukar, och att dagarna för det mesta spenderas vid en dator på ett jobb jag inte riktigt har begripit är mitt. Egentligen vill jag bara springa runt i solen och vandra gatorna fram när det faller mig in. Men vem kan leva så?
Fast jag kan inte låta bli att le ändå. Jag känner mig alldeles för vuxen, men alldeles för liten för att befinna mig där jag är nu. & kan ni tänka er, om några ynka dagar är jag till och med 20.