Jag kanske är töntig, dum, idiotisk. Vad vet jag. Men det är väl så att man egentligen inte vet vad man har förrän man förlorat det? Jag vill ha min pappa. Samtidigt som jag vill ha min mamma. Jag vill att båda ska vara glada, men det gör ont att se mamma så förvirrad & det gör ännu mer ont att inte ens pappa är hemma. Jag känner hur arg jag blir på honom för det. Men samtidigt kommer jag hela tiden med ursäkter att inte vara arg. Vad gör man då? Jag bråkar med mig själv. Jag vill inte vara arg, men det känns som att dom har sårat mig och varandra allihopa.

Vad kommer egentligen hända? Allting som var min trygghet här hemma är helt rubbat. Hela lägenheten sätter spår, och jag kommer aldrig mer att ha pappa här. Nej, aldrig någonsin kommer vi vara hela. En familj. Tillsammans. Aldrig.