För ett år sedan, låg jag och gustav i min säng. Vi undvek att prata om oss.

Vi tog vara på den sista stunden som vi båda två visste var slutet på vi. Vi höll hårt i varandra där vi låg

i varandras armar. Vi visste långt innom oss att när han satte sig på tåget senare så skulle det var över.

Jag vägrade gråta, på stationen jag klämde fram några tårar för att han skulle veta att jag var ledsen.

Men jag var inte ledsen, jag var krossad. Hela jag var i småbitar.

Han ringde mitt i natten, efter den där viktiga festen han skulle på. Sa hur ont det gjorde i honom.

Men det kom inga tårar på två dagar. 2 oändligt långa dagar. Sen hörde jag håkan. Popcirkus på tv.

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger.

Då grät jag. Och ingenting fick stopp på mig. Inget kunde hejda dom från att rinna. Ingenting i världen.

Den enda tanken som for runt i huvudet var "jag kommer dö. jag kommer aldrig klara mig ur det här".

Johanna sa "Emma, jag vet att du inte vill lyssna nu. Det vet jag. Men jag LOVAR. Om två månader så kommer allting att kännas mycket lättare igen".

Jag tänkte bara att två månader lät så avlägset. Så långt borta. Det kommer aldrig bli 'om två månader'. Ingenting kommer bli som förut. Jag var tom. Jag kunde inte tänka tanken att om ett år så är allt som bortblåst.

---

Jag vet inte hur jag klarade mig.

Jag vet verkligen inte hur varje dag kom och gick.

Jag förstår inte hur det blev idag.

Men nu är det idag.

Och jag mår så jävla bra över att jag inte är kär i gustav längre.

Jag är glad att jag överlevde.

Jag lever.

---

Jag älskar mina vänner för att dom fanns för mig under hela mitt helvete.

Mina älskade älskade vänner.

Vad skulle jag göra utan er?

Vad kan jag säga mer än, tack.