Utkast: Feb. 27, 2010
Du säger saker som att du inte har tid att prata med mig för du är med dina
vänner. Jag trodde vi var något man kunde kalla det. Men det är visst bara du som
får ringa gråtande och skrika i telefon. Försöker jag får jag dövörat till.
Försöker jag får jag dövörat till.
Jag trodde det var du och jag emot världen. Vi citerade Kent-musik och vi var
bättre än vad Linda Skugge var när hon var som bäst. Soulmates never die, men
allt vi sa var stulet. När jag ringer förklarar du inte ens varför du svarar annat än
på din blogg. Försöker jag får jag dövörat till.
Jag läser. Det står om THE GIRLS med stora kursiva bokstäver, och jag är inte
inräknad. Jag har varit med länge nu men jag räknas ändå aldrig på riktigt. När jag
inte hörs så finns jag inte. När jag inte står framför dig och viftar med armarna och
skriker "Jag är här!" så finns jag inte. Om inte du behöver någon som lyssnar så
finns jag inte alls.
Jag kryper ihop ensam och slagen. Lämnad, övergiven, lurad, bedragen. Jag trodde
jag kunde räkna med er, men när ni behövs står jag ensam. När jag ber om hjälp
vänder ni er bort. När jag pratar, pratar ni om vädret. När jag skriker så finns jag
inte. Är jag tystare än er får ni för er att jag lyssnar. Och om du inte behöver
någon som lyssnar så finns jag inte alls.
Och helst av allt skulle jag vilja säga att nu slutar jag ringa, skicka sms, träffas,
hålla kontakten. Nu får folk höra av sig till mig. Men ska man vara realistisk är jag
rädd för att ingen skulle ringa.
vänner. Jag trodde vi var något man kunde kalla det. Men det är visst bara du som
får ringa gråtande och skrika i telefon. Försöker jag får jag dövörat till.
Försöker jag får jag dövörat till.
Jag trodde det var du och jag emot världen. Vi citerade Kent-musik och vi var
bättre än vad Linda Skugge var när hon var som bäst. Soulmates never die, men
allt vi sa var stulet. När jag ringer förklarar du inte ens varför du svarar annat än
på din blogg. Försöker jag får jag dövörat till.
Jag läser. Det står om THE GIRLS med stora kursiva bokstäver, och jag är inte
inräknad. Jag har varit med länge nu men jag räknas ändå aldrig på riktigt. När jag
inte hörs så finns jag inte. När jag inte står framför dig och viftar med armarna och
skriker "Jag är här!" så finns jag inte. Om inte du behöver någon som lyssnar så
finns jag inte alls.
Jag kryper ihop ensam och slagen. Lämnad, övergiven, lurad, bedragen. Jag trodde
jag kunde räkna med er, men när ni behövs står jag ensam. När jag ber om hjälp
vänder ni er bort. När jag pratar, pratar ni om vädret. När jag skriker så finns jag
inte. Är jag tystare än er får ni för er att jag lyssnar. Och om du inte behöver
någon som lyssnar så finns jag inte alls.
Och helst av allt skulle jag vilja säga att nu slutar jag ringa, skicka sms, träffas,
hålla kontakten. Nu får folk höra av sig till mig. Men ska man vara realistisk är jag
rädd för att ingen skulle ringa.
