Jag minns min allra första cykel. Den var rosa med vita detaljer. Den stod i köket i villan jag bodde i då & den hade stödhjul. Jag fylle tre år & jag hade ett vitt nattlinne på mig. Mina första egna cykel.

Jag minns att jag alltid fick höra innan alla kalas "Ramla inte nu och förstör dina nya strumpbyxor", vad tror ni att jag gjorde varje gång? Jo, jag ramlade i trappan utanför dörren. På varje kalas kom jag med ett plåster om knät och alla bara log.

-

Först var det så himla tufft att gå i 6:an. Sedan längtade man efter att äntligen få börja på högstadet, att sedan bli sexton år och börja gymnasiet, för det var så himla coolt. Ja, och så det var ett år när man var liten och man blev en så kallad 'toalettdykare', minns ni? Jag minns det. Precis som om det vore igår. Och att bli 14år och kalla sig fjortis, som inte alls är samma sak som det fjortis vi kallar 14:åringarna idag. Att bli 17år var den mest meningslösa åldern någonsin. Det längsta året man hade framför sig. Men sedan skulle man fylla 18. Äntligen.

-

För exakt ett år sedan, vaknade jag upp för första gången som 18åring. Jag tror att jag kände något speciellt. Eller jag ville känna något speciellt, första dagen som myndig. Men gjorde jag det nu när jag tänker tillbaka? Antagligen inte.

För exakt ett år sedan vaknade jag upp och log. Det var sol ute, och det kunde inte bli en bättre dag. För exakt ett år sedan hade jag en så kallad 'slemsäcksinflammation' i hälen. Visst låter det mysigt? Det var kryckor för min del.

Jag var ganska rosa. Jag hade en rosa kjol som jag älskade. Jag bara log.

När jag åkte till skolan var det en äckelman som fösökte stryka sitt lår mot mig. Det tyckte jag inte om. Det gjorde mig äcklad. Men mina vänner räddade mig, dom log åt mig eftersom jag inte riktigt kunde tekniken med att använda mina kryckor & dom skrattade lite åt mig när jag hela dagen hamnade fem steg bakom dom. Det var kul.

-

14 april 2010. 19 år gammal. Ett steg närmare att bli så kallad vuxen. Ett år kvar, sen är tonåren slut.

Jag tror inte riktigt att jag uppskattade mitt år som 18. Det gick för fort. Men om jag fick bestämma nu, så skulle jag med glädje spola tillbaka hela mitt liv till dagen då jag fick min första cykel, och göra om hela resan en gång till.